ligen gjort det ifrågavarande stället ännu mera öfverensstämmande med E, eller har han genom en parentes tydligare markerat lånet, eller har han bibehållit det, oaktadt den omedelbart anslutna kontexten tydligen visar, att han tagit hänsyn till en annan ny källa. Vi hänvisa till Mark. 9, 16; 10, 40; Luk. 9, 1; 19, 42; Joh. 11, 27; 12, 28; 21, 12; Apg. 9, 27; 28, 11; Jud. v. 4. Samma egendomliga företeelser uppträda äfven på andra ställen, och vid sidan häraf framträda tydliga bevis på, att E varit särskildt rådfrågad 1541. Flerstädes har S 1541 oförtydbart fasthållit vid den uppfattning, som efter E:s förebild gjort sig gällande 1526, oaktadt en lindrig ändring af ordalagen ger vid handen, att texten varit under förnyad ompröfning. Så t. ex. i Luk. 3, 8; 4, 33; 6, 38; 10, 40; 11, 53; Joh. 1, 8; 16, 21; Apg. 27, 8; Rom. 8,3; 15, 17; Efes. 5, 9; 1 Tim. 3, 10; Jak. 4, 2; Uppb. 8, 9. Understundom har S 1541 bragt sin text i en ännu närmare öfverensstämmelse med E än fallet var 1526. Så i Mark. 10, 51; Luk. 17, 8; 21, 14. Andra ställen åter hafva i S 1541 ändrats så, att de öfverensstämma endast med E och grundtexten. Vill man i fråga om dessa icke tilltro S att ha ändrat efter G, så måste ändringen ha skett efter E. Så i Matt. 5, 47; 13, 32; Joh. 8, 58; Apg. 6, 8; 20, 17, 21; Rom. 1, 3; 11, 6, 29; 2 Kor. 12, 21. Särskildt intresse erbjuder härvid Rom. 8, 16, där S 1541 öfvergifver L (från 1526) för att ansluta sig till E eller G. Jfr vi dare 1 Tim. 4, 14; Tit. 2, 11; 1 Joh. 5, 10. Ännu andra ställen visa, att S tydligen tagit ny och särskild hänsyn till E, i hvars latinska text de hafva sin förebild. Så Mark. 1, 24; Apg. 17, 26; 28, 28, 30; Rom. 2, 16; 10, 19. Hit höra framför allt Kol. 1, 19; 3, 10;~~ I Petr. 2, 18 samt 3 Joh. v. 10, hvilka otvifvelaktigt visa, att den eller de, som äro att betrakta såsom upphofvet till den svenska öfversättningen af år 1541, jämväl ansett sig böra gå i skola hos Erasmus.

Af denna redogörelse för S:s 1541 ställning till E torde med tillräcklig tydlighet ha framgått, såväl att denna auktoritet utgjort en rätt betydande hjälpkälla för de svenska öfversättarne af Nya Testamentet i Gustaf Wasas bibel, som ock att den förändrade ställning, som denna öfversättning intager till denna förebild i jämförelse med öfversättningen af år 1526, i det hela inne

burit ett framsteg utöfver den måttstock, som användes vid dess begagnande 1526.

Öfvergå vi härefter att söka bestämma värdet af S:s 1541 ställning till Luther, så är det af vår jämförande framställning tydligt, att denna källa utöfvat ett mycket större inflytande på den svenska texten än någon af de andra hjälpkällorna. Redan på grund häraf kan man med någon kännedom om L:s öfversättning vänta att vid sidan af det goda, som hämtats från detta håll, finna jämväl ett större antal mer eller mindre djärfva eller felaktiga öfversättningsprof, förorsakade af denna källa, iS 1541 än uti S 1526, där L:s inflytande, om ock stort, dock ej var så dominerande. Men då hvarje mänskligt verk bör bedömas efter sin tid, så vore det en orättvisa mot öfversättningen af 1541, om man endast af detta förhållande ville sluta till dess underlägsenhet i förhållande till den af år 1526. Saken hade nog i detta hänseende ej blifvit bättre, om öfversättningens upphofsmän i stället valt Erasmus till sin hufvudsaklige ledare. Hufvudfrågan är ej att veta, om våra svenske öfversättare i hvarje fall kunde kriticera eller lämna en bättre öfversättning än Luther eller Erasmus det vore för mycket begärdt utan om de i viktigare punkter varit mäktiga en sådan kritik, samt om den svenska öfversättningen i stort sedt vunnit på det vidgade inflytandet från Luther.

-

För att kunna afgöra detta fordras visserligen ock att rätt uppskatta de oegentligheter eller fel, som föranledts af L-källan. Taga vi då att börja med dessa i betraktande, så ställer sig saken i många och viktiga om ej i de allra flesta fall så, att det icke rätt och slätt är ett fel eller en försämring, som öfversättarne på grundvalen af L infört i 1541 års text, utan endast en ändring af en text, som i ett eller annat afseende redan är otillfredsställande, utan att denna ändring inneburit en gifven förbättring eller varit i alla afseenden tillfredsställande. Vi hänvisa till följande prof: Matt. 3, 3; 4, 24; 13, 13, 15, 18, 58; 20, 25; 21, 31, 32, 43; 22, 16, 35; 24, 8; Mark. 7, 4; 10, 42; 11, 32; 12, 28; 13, 16; Luk. 3, 20; 7, 1; 9, 53, 54; 11, 41; 13, 12; 16, 23b; 17, 24;

18, 22; Apg.

27, 16; Rom.

16, 21; 2 Kor.

19, 21, 37; 22, 25; Joh. 1, 15; 3, 12; 7, 26; 14, 2; I, 20; 2, 40; 4, 10; 7, 6; 8, 10; 9, 3; 10, 9; 15, 14; 2,7; 9, 27; 15, 29; 1 Kor. 1, 6; 7, 28; 8, 1; 15, 1; 6, II; II, 17; 12,9; 13, 3; Gal. 2, 17; 3, 1; 4, 3; 5, 5; Efes. 1, 13; 3, 15; Fil. 3, 13; 1 Tess. 5, 13; 2 Tess. I, 10; 2, 14; 1 Tim. 1, 12; 2,2; 6, 4; 2 Tim. 1, 1; 3, 15; 2 Petri 3, 18; Hebr. 3, 14; 11, 13, 22, 37; 12, 1,9; Jud. v. 12; Uppb. 1, 9, 15, 16; 2, 7.

Då det i denna undersökning icke kommer an på att visa, att S 1541 i en mängd andra likgiltiga fall haft L till förebild, något som ju är allmänt erkändt ligger det för oss ej heller någon vikt uppå att uppräkna de ställen, där inflytandet från denna källa beredt S en text, som är ungefär lika god som den möjligen från annat håll influerade texten i S 1526. Viktigare är att konstatera, att S 1541 med tillhjälp af L åstadkommit en bättre öfversättning på en mängd ställen, där S 1526 hade en sämre. Detta är fallet i Matt. 4, 15; 6, 1; 9, 15; 10, 17; 11, 29 (E?); 12, 7; 14, 7, 12; 16, 13 (med kritik af L); Mark. 4, 15, 16, 18 f., 36; 12, 27; Luk. 1, 17; 3, 2, 26 (= V); 5, 33; 6, 24; 7, 34; 14, 10; 19, 47; Joh. 1, 27; 6, 55; 8, 9; Apg. 2, 31 (= V), 40; 5, 4, 42; 7, 3; 12, 15; 14, 4; 16, 37; 18, 12; 19, 20; 5; 3, 25; 4, 16 (med kritik); 6, 5; 8, 32; 9, 24 kritik af L); 13, 13; 14, 1; 15, 12; 1 Kor. 2, 14; 3, 11, 32; 12, 27; 15, 46; 2 Kor. 1, 12; 5, 1; 10, 12; 4, 14 f.; 5, 4; Efes. 4, 12, 22; Fil. 2, 14; 3, 8; 4, 15, 16; 4, 6 ff.; 1 Tess. 5, 1; 2 Tess. 1, 9; 2, 7, 8; 3, 5; Tit. 2, 3; 1 Petr. 1, 18; 2, 9; 3, 4; 4, 12; 5, 5; 2 Petr. 1, 17; 3, 9, 17; 1 Joh. 3, II, 19; 4, 19; Hebr. 1, 4; 4, 6, 15; 5, 12; 7, 28; 10, 21; Jud. v. 23; Uppb. 1, 11 m. fl.

26, 29; Rom. I,

(= E och med 17; 4, 6; 10, 17; 12, 4; Gal. 1, 13; 18; Kol. 2, 1, 10,

Redan några af de här ofvan anförda exemplen visa, att S 1541 användt sin källa med kritik. En sådan kritik framträder emellertid ännu mera oförtäckt på andra ställen. Vi hänvisa till Rom. 3, 20, 28; 4, 6, där S 1541 såsom 1526 undvikit L:s öfverdrifter. Samma försiktiga undvikande af oegentligheterna i denna källa framträder på nytt i Rom. 1, 3; 2, 19; 4, 16; 5, 16; 8, 32; 10, 4; 13, 1; 14, 22; 15, 17; 1 Kor. 10, 25; Fil. 1, 4; Tess. 1, 8: 2 Tess. I, II (v. 10 följes L); 2 Petr. 3, 12 (v. 9 rättad efter L); Jud. v. 4; Uppb. 22, 16; jfr vidare Mark. 4, 37, (v. 36 ändrad efter L); Luk. 11, 53; Joh. 15, 6 m. fl. ställen.

På åtskilliga ställen har S 1541 utbytt L, som var källan till 1526 års text, mot en annan hjälpkälla eller i alla händelser gifvit en annan öfversättning, och detta ehuru L ännu 1535 bibehållit sin ursprungliga text: Luk. 3, 7, 9; 23, 17; 1 Kor. 13, 11; 14, 34; Efes. 1, 3; 1 Tim. 4, 7, 14; Jak. 2, 14. Någon gång har S 1541 bibehållit och bättre försvarat sin uppfattning från 1526, ehuru L öfvergått till en annan, såsom Luk. 19, 42, eller ock icke känt sig belåten af hvarken L:s första eller senare uppfattning, utan gått till en annan hjälpkälla, såsom Mark. I, 24; Joh. 12, 40; Rom. 8, 16. Ser man nu närmare på innebörden i dessa exempel, så visar det sig att S:s 1541 kritik jämväl har varit befogad och ledt till bättre resultat.

De mest intressanta företeelserna bland de ställen, där det råder öfverensstämmelse mellan S 1541 och L 1535, erbjuda onekligen de exempel, där S 1541 bibehållit en text från 1526, som icke motsvarade L:s 1522, men som öfverstämmer med L 1535, därigenom att L 1535 ändrat sin öfversättning af stället. Sådana exempel finnas i icke så ringa antal, och de aflägga hvar i sin stad ett godt vittnesbörd om den svenske öfversättarens klara blick, som i ett nu anteciperar, hvad den andre först på en omväg uppnår. Vi hänvisa till de redan i noterna påpekade exemplen: Matt. 24, 45; Joh. 1,9; Apg. 14, 15; 20, 24; I Kor. 2, 13; 1 Kor. 7, 34; 15, 36; 2 Kor. 2, 3; 5, 16; Gal. 3, 11; Efes. 1, 11; Fil. 1, 11. Då nu enligt Palms jämförelse af Luthers olika texter från 1522 till 1530--34 två af dessa exempel, nämligen Kor. 7, 34 och 2 Kor. 5, 16 ändrats först 1527 och de öfriga först 1530 till den form, hvari de uppträda i den Luthertext, som öfverensstämmer med S 1526, så inses klart att det å den svenska öfversättningens sida icke kan vara tal om något beroende af L.

För att vinna ett rätt slutomdöme om värdet af det stora inflytande, som L öfvat på den svenska texten af år 1541, böra vi äfven ihågkomma, hvad som är påpekadt på några ställen i det föregående, att grundtextens småpartiklar med tillhjälp sannolikt förnämligast af denna källa bättre kommit till sin rätt, än hvad fallet var i 1526 års öfversättning, att många smärre utelämnade ord insatts och öfverflödiga tillsatser borttagits väsentligen efter samma förebild, och att framför allt den klarhet,

lättbegriplighet och folkliga ton, som utmärker S 1541 på många ställen framför S 1526, beror därpå att Luthers text där rådfrågats. Lägga vi dessa förtjänster till de öfriga som förmedlats genom Luthers öfversättning, så kan vårt slutomdöme om S:s 1541 förhållande till denna förebild ej blifva annat än, att detta i stort sedt medfört vinst för den svenska texten. Om ock åtskilliga fel insmugit sig från detta håll, som ej funnos i 1526 års text, så ha dock å andra sidan förtjänsterna, som tillförts öfversättningen från samma källa, varit så stora och öfvervägande, att de mer än tillräckligt uppväga felen.

I

Såsom uti 1526 års svenska text uppträder ock uti den svenska öfversättningen af 1541 en mängd exempel, där hänsyn tagits till alla hjälpkällorna inom ramen af en eller ett par verser. Vi hänvisa till: Matt. 24, 31; Mark. 4, 36 f.; 10, 40; Luk. 21, 8; Apg. 15, 23; 17, 18, 26; Rom. 1, 3-5; 10, 4; 16, 9 f.; 1 Kor. 2, I f.; 4, 6; 2 Kor. 8, 9 ff.; 10, 14; Kol. 1, 19—25; 2, 1—3; 1 Tim. 3, 16; 2 Tim. 2, 1; 1 Petr. 1, 1; Hebr. 8, 12 f.; 9, 7-9; Uppb. 1, 13-15; 9, 16-18; 12,9, 10; 19, 5, 6, 9 m. fl. Dessa exempel visa, huru angelägen S 1541 varit att lära af alla sina hjälpkällor, och ådagalägga, att det varit väsentligen samma metod, som gjort sig gällande vid utförandet af denna öfversättning som vid utarbetandet af 1526 års text. Det är äfven lätt att finna, att denna metod varit den svenska öfversättningen till stort gagn. Det är denna angelägenhet att lära af alla, pröfva allt och behålla det goda, som bidragit att befria den svenska öfversättningen från många af de fel, som vidlåda Luthers text, äfvensom från många af de brister, som utmärka de öfriga källorna. Jämför man den svenska öfversättningen af 1541 med Luthers af år 1535, så kan man säga, att den har nästan alla förtjänster som denna äger, men saknar många af dess fel.

Till de förtjänster som enligt vår föregående framställning i det hela tillkommer S 1541 på grund af dess förändrade ställning till sina källor, bör ock läggas en mängd fall, där 1541 års text visar en förbättring i förhållande till 1526 års öfversättning, utan att man kan afgöra hvilken källa som härvid ledt öfversättaren. Till denna grupp af exempel hör insättandet af flera utelämnade ord och uttryck äfvensom utmönstrandet af flera öfverflödiga inskjutningar. En uppräkning af dessa och liknande