Page images
PDF
EPUB

Skrifter utgifna af Humanistiska Vetenskapssamfundet i Upsala. IV. 2.

OM

KÄLLORNA

TILL

1541 ÅRS ÖFVERSÄTTNING

AF

NYA TESTAMENTET

AF

ERIK STAVE

DOCENT I EXEGETIK VID UPSALA UNIVERSITET

UPSALA 1896
ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

!

De femton år, som ligga mellan utgifvandet af Nya Testa

mentet på svenska år 1526 och Gustaf Wasas bibel år 1541, beteckna, för att nu tala om dessa verk endast såsom litterära produkter, ett betydelsefullt skede i det svenska språkets utveckling. Ordförrådet, ordställningen, skrifsättet och satsbyggnaden äro uti Nya Testamentet af år 1541 så olika mot 1526, att det synes ha behöfts 60-70 om ej 100 år, för att sådana förändringar skulle ha kunnat hinna att göra sig gällande. Redan i detta förhållande ligger en antydan därom, att man ej har att betrakta Nya Testamentet af år 1541 såsom en blott och bar förbättring af texten från år 1526, utan såsom en i det väsentliga ny öfversättning.

Ett annat för bibeln af år 1541 betydelsefullt kännetecken är dess öppet uttalade erkännande af sin skuld till Luther, hvars namn icke är nämndt i 1526 års testamente, om än dess upphofsmän tydligen rådfrågat hans öfversättning likasom andra. gifna hjälpkällor. Ja, ser man saken på ytan utan att anställa längre jämförelser, så ter sig Nya Testamentet i Gustaf Wasas bibel såsom ett i det hela tämligen troget återgifvande af den tyske reformatorns verk, visserligen icke så att den svenske öfversättaren alltid slafviskt omskrifvit Luthers ord till svenska, men så att denne dock varit den enda förebilden eller hjälpkällan vid sidan af grundtexten. Detta synes ock ha varit den bild af sakförhållandet, som föresväfvat författarne af våra kända arbeten i svensk kyrko- och litteraturhistoria.

[ocr errors]

Innan man gjort en närmare bekantskap med öfversättningen af 1526 och dess förhållande till sina källor, särskildt Luthers text, har denna föreställning om bibelöfversättningsarbetets första stadium i vårt land icke heller något öfverraskande i sig. Efter att i förstone (1526) ha ställt sig något reserveradt och försiktigt afvaktande i förhållande till Luther, utan att dock försumma att af honom lära det som var värdt att lära, har man sedan (1541) mera helt och öppet slutit sig till honom. Sådant blir det allmänna omdömet om denna utveckling och dess principer enligt detta antagande. Och det skall icke nekas, att däri ligger en viss sanning.

Men har det en gång visat sig, såsom jag hoppas är fallet i min undersökning om källorna till 1526 års testamentöfversättning, att man här i Sverige vid denna tid ansett sig behöfva taga så stor hänsyn jämväl till andra hjälpkällor än Luther, och gent emot denne öfvat en så omfattande och tapper kritik, så innebär den tanken, att man femton år senare skulle ha uppgifvit största delen af denna kritik och förkastat de öfriga hjälpkällorna, en stötesten, som man gärna ville se undanröjd. Den svenska reformationens banérförare, som haft sin hand med i båda dessa testamentöfversättningar, skulle ju enligt denna föreställning först ha uppträdt som män med mycken själfständighet och på samma gång mottaglighet för undervisning från alla sidor, för att sedan lämna sitt eget omdöme och blifva eftersägare, låt vara till den tidens störste andlige mästare. Detta vill dock ej passa rätt till det svenska kynnet, allra minst hos reformationstidens män.

Problemet mister visserligen något af sin tillspetsning, så snart man besinnar, att också Luther själf i en mängd fall ändrat och förbättrat sin första tolkning af de heliga författarnes ord, så att en anslutning till Luthers senare öfversättning i flera viktiga punkter har en hel annan innebörd än en anslutning till

hans första text. Men tillfredsställande löst blifver frågan genom denna anmärkning ändå icke. Det högst egendomliga förhållandet, att den eller de män, som verkställt 1526 års öfversättning, vid detta arbete visat sig äga ett så klart öga för den tyske reformatorns både fel och förtjänster, men vid samma arbete 1541 skulle väsentligen ha uppgifvit sin kritiska metod, står kvar och utgör enligt vår mening ett mycket tungt vägande skäl för att verkligen sätta i fråga, om det varit samma män, som utfört de båda testamentöfversättningarna.

Redan på grund af detta intresse rörande de båda bibeltolkningarnas upphofsmän förtjänar sålunda frågan en grundlig undersökning, gällde det än blott att fastslå det antagande, som vid en mindre djupgående betraktelse synes erbjuda sig. Men frågan har ock ett mera reellt intresse. Det kan ju icke vara af någon ringa betydelse att lära känna, huru pass grundligt, opartiskt och metodiskt man gick tillväga vid utförandet af ett öfversättningsarbete, som för en så lång tid blef den förnämsta källa, hvarur vårt folk skulle hämta sin andliga näring och uppbyggelse. Att man vid detta arbete skulle kunna ansluta sig med större förtroende till Luthers öfversättning än femton år förut, är ju naturligt, ty nu hade hans verk hunnit vinna ökad styrka och mognad. Men å andra sidan hade man ock redan hunnit missbruka hans ord i Tyskland, och här hemma umgicks konungen med vidtgående planer rörande kyrkoväsendets grundliga omgestaltning efter tyska, som han menade, reformatoriska grundsatser.

Däri låg en maning till att på nytt pröfva jämväl Luthers öfversättning, och vi skola i det följande se åtminstone ett, högst intressant exempel på ändring i katoliserande riktning af 1526 års bibeltext, som tydligen framkallats af konungens försök att tillintetgöra biskopsämbetets makt.

Att upphofsmännen till den svenska bibeln af år 1541, in

« PreviousContinue »