>Hwar och en plantering som min himmelske fadher icke planterat haffuer, skal vpryckias med rötter», följande förklaring: >>Plantering etc. Thet är all menniskies lärdom, sådana som then ther nu aff sagt är skal om intit warda, såsom Hilarius, Theophilactus och Remigius wttydha». De i slutet af denna förklaring anförda auktoriteterna, Hilarius etc., synas vara åberopade för att försvara sig mot L, hvars förklaring synbarligen icke tilltalade den svenske glossatorn. Luthers förklaring lyder: »(alle pflantze) alle werck die gott nicht wirckt ym menschen, sind sund, vnd hie sihet man wie gar nichts der frey will vermag1. L gör 1535 i denna förklaring ingen annan ändring än att inskjuta »lere» framför »werck»: »Alle lere vnd werck» O. S. V. S 1541 tillägnar sig oafkortadt denna L:s glossa från 1535. Det är förmodligen de af mig kursiverade orden om den fria viljan, som uppväckt betänkligheter hos den svenske glossatorn 1526, men icke längre ansågos farliga 1541. Någon gång vidhåller S 1541 en förklaring af dogmatisk natur, som han 1526 lånat från L 1522, oaktadt L själf af ett eller annat skäl utelämnat den eller upptagit en ny. Så t. ex. bibehålles till Rom. 5, 6 S 1541 den 1526 från L 1522 upptagna glossan: >Alle the som tro skola, äro förseedde aff ewigh tijdh at the skola forlossadhe warda vthu swagheten, vthi hwilka the äro en tijdh long», ehuru L 1535 utelämnat denna marginalglossa. En något vacklande ståndpunkt synes S 1541 intaga till Uppb., till hvilken man 1526 efter L 1522 skref ett tämligen nedsättande förord, men som 1541 saknar förord. Det är väl L:s märkliga omkastning i uppfattningen af denna skrift som gjort S 1541 något villrådig.

Vid afdelandet af texten i stycken har väl S 1541 närmat sig L ännu mer, än händelsen är med S 1526. Men icke ens i detta hänseende har den svenska öfversättningen gjort sig slafviskt beroende af sin källa, och detta ehuru den säkert härvid icke haft någon annan förebild att följa.

Beträffande kapitelindelningen gestaltar sig förhållandet

* Kursiveringen af mig.

mellan de båda svenska öfversättningarna och deras hjälpkällor, såvidt någon olikhet äger rum, på följande sätt.

Matt. 22, 1 (nuvar. sv. öfvers.) hör i S 1541, 1526 och E till kap. 21, medan L 1535, 1522 och V hänföra det till kap. Obs. Strengn. vill rätta detta till likhet med L.

22.

Mark. 9, 1 (nuvar. sv. öfvers.) hör i S 1541, L 1535, 1522 till kap. 8, i S 1526, V och E till kap. 9. Obs. Strengn. vill ändra till likhet med S 1526.

1 Kor. II, 1 (nuvar. sv. öfvers.) hör i S 1541 och L 1535, 1522 till kap. 10, i S 1526, E och V till kap. 11. 2 Kor. 1, 23 f. (nuvar. sv. öfvers.) hör i S och 1522 till kap. 2, i S 1526, E och V till kap. 1. föreslår ändring till likhet med S 1526.

1541, L 1535 Obs. Strengn.

Gal. 5, 25 f. (nuvar. sv. öfvers.) hör i S 1541, L 1535, 1522 och V till kap. 6, i S 1526 och E till kap. 5. Obs. Strengn. föreslår ändring till likhet med S 1526.

Hebr. 4, 14 ff. (nuvar. sv. öfvers.) hör i S 1541, 1526, E och V till kap. 4, i L 1535, 1522 till kap. 5.

Uppb. 11, 15 ff. (nuvar. sv. öfvers.) hör i S 1541, 1526, E och V till kap. 11, i L 1535, 1522 till kap. 12.

Den svenska öfversättningen af år 1541 har sålunda i fyra fall af sju uppgifvit den gamla, efter E(V) gjorda kapitelindelning 1526 och anslutit sig till L.

Hvad vidkommer underskrifterna till Pauli bref, så har S 1541 tydligare än 1526 markerat sin anslutning till E. Så heter det ännu 1541, att 1 Kor. episteln är »>Send aff Philippis >> E: »Missa fuit e Philippis», medan L 1535 såsom 1522 låter den vara: >>Gesand aus Asia». Underskriften till Efeserbrefvet lyder 1541 såsom 1526: »Send aff Rom» E: »Missa fuit e Roma», medan det hos L 1535 såsom 1522 lyder: »Geschrieben von Rom». Underskriften till 2 Tess. som i 1526 var lånad från L: »Scriffuen vthaff Athenis», L: »Beschrieben von Athene», har 1541 ändrats efter E: »Send aff Athenis», E: »Missa fuit ex Athenis». Till 2 Tim. och Filemonsbrefvet hade L 1522 inga underskrifter. L 1535 har upptagit E:s underskrifter, som S upptagit redan 1526 och bibehåller 1541.

För ör den, som i detalj vill skaffa sig en bild af den svenska öfversättningens af år 1541 förhållande till sina källor, lämnar den föregående tabellariska framställningen upplysning. Men det är ock på sin plats att här i korthet sammanfatta resultatet af denna jämförelse. Vi kunna då först i allmänhet säga, att samma källor, som lågo till grund för den svenska öfversättningen af år 1526, jämväl gå igen uti öfversättningen af år 1541, om än uti annan inbördes proportion och hvad angår Luther - i en något annorlunda beskaffad form. Af vår jämförande framställning har obestridligen framgått, att ej blott Luther utan jämväl Erasmus' latinska text och Versio Vulgata öfvat inflytande på Nya Testamentet af år 1541 lika väl som på det af år 1526. Men under det att L och E ingingo i S 1526 med ungefär jämbördig styrka, så har i S 1541 proportionen mellan bådas inflytande förändrats till en mycket betydelsefull öfvervikt å L:s sida gentemot E, och samtidigt har V:s inflytande, redan iS 1526 ringa i jämförelse med E:s och L:s, reducerats, så att det blifvit ännu mindre i S 1541. Lika tydligt är efter den lämnade textsammanställningen, att den Luthertext, som legat framför S 1526, är en annan än den som tjänat till ledning för S 1541, och att i följd häraf anslutningen till L i S 1541 på flera ställen jämväl har en helt annan innebörd än i S 1526.

För att nu vinna ett afgörande svar på frågan, hvad värde och betydelse denna förändring i det hela medfört för den svenska öfversättningen af år 1541, är det först nödigt att sammanföra och något närmare granska de ställen, där inflytandet från Eeller V-källan upphört, äfvensom att med dessa jämföra de ställen, där inflytandet från dessa källor i S 1526 ännu gör sig gällande iS 1541. Visar det sig i fråga om de förra, att förändringen inneburit en förbättring, men att med hänsyn till de senare en förändring skulle ha medfört en försämrad text, så har öfver

sättningen tydligen vunnit i värde och dess upphofsmän därigenom äfven lagt i dagen kritisk skärpa vid bedömandet af de olika hjälpkällorna. Därjämte skola vi tillse, i hvad mån man vid utförandet af 1541 års öfversättning på nytt rådfrågat Erasmus' latinska text och Vulgata. Då man vid detta arbete tydligen sökt lära så mycket af Luthers förbättrade öfversättning, är det af icke ringa vikt att afgöra, om och i hvad mån man därjämte på nytt rådfrågat Erasmus och Vulgata, så att det inflytande från dessa förebilder, som ännu spáras i S 1541, tilläfventyrs icke är att betrakta endast såsom måhända mer eller mindre omedvetna rester af en gammal surdeg från S 1526, hvars text man under denna förutsättning helt enkelt förbättrat efter en senare Lutheredition.

Om det nu än i enlighet med det redan sagda är tydligt, att såväl E- som V-källan i den nya svenska öfversättningen i mångt och mycket fått lämna plats för L, så är det dock obestridligt, att kritiken varit strängare mot V, så att hufvudfrågan för de svenska öfversättarne 1541 rörande de från denna källa influerade ställena i 1526 års text synes i allmänhet ha gällt, hvad som möjligen kunde behållas, medan det i fråga om de från den andra källan (E) influerade mera synes ha gällt att afgöra, hvad som kunde eller borde tagas bort. I öfverensstämmelse härmed torde vi ock vid bedömandet af denna förändring i afseende på E- och V-källans inflytande, som S 1541 uppvisar i jämförelse med S 1526, böra förfara så, att vi beträffande V först upptaga de ställen, där inflytandet från denna källa i S 1541 upphört, och sedan vända oss till sådana exempel, dar detta inflytande ännu göres gällande, medan vi i fråga om E gå i omvänd ordning.

Af den lämnade textjämförelsen har då framgått, att V:s inflytande, såvidt det med någon grad af sannolikhet kan bestämmas i S 1526, upphört uti S 1541 på följande ställen: Matt. 6, 4, 6; 7, 24; 8, 26; 13, 48; 17, 14; 18, 26; 22, 20; 24, 41; Mark. 5, 9, 11; 13, 11; Luk. 12, 32; 15, 8, 20; 16, 22, 23 (dock återkommer här V på nytt i S 1541 genom L 1535); 21, 14; Joh. 1, 9; 10, 17; 19, 6; Apg. 2, 17; 7, 37, 60; 10, 35; 11, 30; 13, 30; 25, 18; Rom. 6, 5; 9, 15 (?); 16, 16; 1 Kor. 15, 47; 2 Kor. 12, 10; Efes. 2, 12; 4, 2; Kol. 1, 5; 1 Tess. 4, 1, 6; 1 Tim. 1, 12; Tit. 1, 5;

1 Petr. 1,9; 1 Joh. 5, 10; 2 Joh. v. 8, 12; Hebr. 5, 11; 8, 2; 9, 14; Jud. v. 20. En granskning af alla dessa ställen visar, att den svenska öfversättningen, på samma gång den här frigjort sig från V, också närmat sig grundtexten. V har nämligen, såsom de i det föregående aftryckta exemplen visa, antingen en längre eller kortare text än G (enligt Erasmus) eller ock en öfversättning som icke öfverensstämmer med denna. Någon gång är förändringen likgiltig, såsom Luk. 21, 14, eller, om ock något djärf, dock mera afpassad efter våra begrepp och föreställningar, såsom Hebr. 5, 11, där S 1541 följt L. På ett ställe Matt. 21, 32 har den ordagranna öfversättningen utbytts mot en längre omskrifning efter L, som tjänar att tolka uttrycket.

De ställen, där S 1541 bibehållit en 1526 af V mer eller mindre influerad text, äro som nämndt icke så många. Vi hänvisa till Matt. 1, 6, 18 (?); Mark. 8, 24 (felet oviktigt); 16, 19 (fel); Luk. 1, 28, 35, 45, 54 (alla sannolikt i följd af gammalt bruk); 5, 17 (); 21, 19 (fel); Joh. 10, 14; Apg. 4, 13 (); 8, 21; 10, 42; 14, 15; Rom. 1, 28; Jak. 5, 12 (felet oviktigt); Uppb. 7, 14. En granskning af dessa exempel visar nu å ena sidan, att S 1541 väl utan skada kunnat utmönstra ännu något mera af detta inflytande från V-källan, men å andra sidan att de egentliga felen, som förorsakats af V, dock äro få och oviktiga både i jämförelse med de riktiga öfversättningarna, som han fått från samma håll, och i jämförelse med de fel, som efter denna auktoritet upptagits i S 1526, men hvilka S 1541 utmönstrat. På flera ställen har S 1541 likaväl som 1526 sannolikt varit bunden af V på grund af bruket, t. ex. Luk. 1, 28, 35, 45, 54, i andra fall torde Vulgatas verkliga förtjänster framför andra ha varit det enda rättesnöret, t. ex. Apg. 8, 21; 14, 15; Uppb. 7, 14.

Hafva vi nu några bevis på att S 1541 tagit V till råds utöfver, hvad som är förhållandet i de här vidrörda exemplen? Man kan hysa någon tvekan om ett sådant rådfrågande yttrar sig på alla de här nedan uppräknade ställena; men det torde vara obestridligt att det åtminstone är händelsen med några. Matt. 7, 19 liknar i alla fall mest V. Den icke fullt ordagranna öfversättningen kan ha framkallats af behofvet att framhålla utsagans eskatologiska karakter, hvarvid denna källa rådfrågats. Luk. 7, 38; 16, 25 likna ock mest V. Med Matt. 7, 19 är Joh.