ega tillämplighet äfven på rådsherrar 1). Ännu ett fall, och långt vigtigare, gäller embetstillsättningar. Det var en sak som låg Frihetstidens riksdag särskildt om hjertat, i anledning af dess egen byråkratiska karakter 2). Derför inskärper redan 1720 års KFS. (art. 10) att vid alla högre tjensters bortgifvande rådet skulle uppå deras samvete, ed och ansvar coram protocollo förklara deras meningar». I årets RF., art. 40, blef saken föremål för vidare utveckling. Då ett dylikt ärende kommer före, »då göra riksens råd dervid deras nödige påminnelser inför protokollet och skrida icke till någon vidare votering, såframt samma persons befordring icke befinnes vara stridande emot Sveriges lag, regeringsformen och andre redelige undersåtares välfärd och förtjänst, i hvilket fall riksens råd böra deröfver votera» och konungen följa deras utslag; »Och skola riksens råd icke allenast vara ansvarige, om de på något sätt sökia att föredraga deras anhörige, andra meriterade män till prejudice och förfång, utan ock om de befinnas vid slike tillfällen ej påmint, i fall något skulle strida emot Sveriges lag och denne regeringsform. De skola ock låta sig angelägit vara all underdånig efterrättilse att meddela, så framt de vilja undgå ansvar, enär vid ständernes sammankomster finnes nödigt att efterfråga, om någon lidit men.» Straffet för visad partiskhet kommer sedan i art. 41: den som dermed beträdes »bör efter föregången ransakning och dom utan nåder genast sättias utur dess tjänst och efter sakens omständighet afstraffas».

Vi inhemta i dessa bestämmelser ytterligare upplysningar om den utsträckning i hvilken ansvarighetsbegreppet nu fattas. Rådet svarar icke blott för afgifna rådslag, utan äfven för tystnad der det bort tala, vare sig i form af påminnelser emot ett olagligt beslut eller meddelande af behöfliga upplysningar dock alltid på juridiskt sätt, inför domstol. Här igenfinnes fröet till tvänne klausuler i nuvarande RF:s § 106, då han utsträcker det juridiska ansvaret till dem som sunderlåtit att göra föreställningar emot en sådan öfverträdelse (af grundlag eller lag), eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning».

Af denna förutsättning, att rådet är pliktigt säga sin mening till protokollet, liksom af sjelfva principen, att ansvaret gäller den enskilde rådgifvarens råd och icke det kollegiala beslutet, följer att vägen till ansvarets realiserande nu måste gå genom protokollsgranskning. Äfven här fastslår alltså Frihetstiden i lag, hvad 1680 års män oformligt och efter vaga principer hade praktiserat, och vår tid sedermera upptagit i detaljerad lagstiftning. Regeringsformerna 1719 (art. 36) och 1720 (art. 45) nöja sig ännu med den korta anvisning, att hvarje riksdag har att efterfråga, huru riksens råd ställt sina rådslag»; hvarvid den senare lagen särskildt framhåller detta som en riksdagens skyldighet (>>åligger det ständerne»). De närmare bestämmelserna komma först i RO. 1723, art. 13. Vid hvarje ständernas sammankomst - någon skillnad emellan lagtima och urtima möte förspörjes ej >>undersökes, huru Regerings-Formen, Försäkringen och Riksens Fundamental Lag blifwit efterlefwade, och der något skulle finnas deremot wara förelupit, det bör ei under någon inwändning tålas, utan aldeles ändras och rättas, samt den, som något sökt eller befordrat, som emot Fundamental-Lagen och RegeringsFormen, samt Rikets sanfärdiga nytta sträfwar, eller sig deremot sätter, derföre under laga tiltal och afstraffande ställas; Då bör ock efterses, huru Riksens Råd, sedan sidsta Riksdag, så uti In- som Utrikes saker, stält sina rådslag och sig förhållit. Och så framt någon funnes hafwa sit Embete så förestådt, at han derföre tiltalas bör, skal sådant, äfwen som och hwad emot Regerings Formen och Ständernes frihet, af hwem det och wara må, antingen emellan, eller under Riksdagarne, directe eller indirecte försökt wore eller försökes, til ransakande och afdömmande uptagas, och efter sakernes beskaffenhet til behörig straff och bot, utan uppehåld, befordras. Är saken af sådan beskaffenhet, at den ei allmänt kunnig blifwa kan, bör den uti Secrete Utskåttet, men eljest af någon annan Deputation, eller och serskilt Commission, som Ständerne deröfwer förordna kunna, behörigen undersökas och af

dömmas.»

Denna artikel motsvarar i det nya statsskicket art. 9 i 1634 års RF. Liksom der framställes riksdagen sjelf som forum dels gent emot vissa personer, dels i vissa saker. Personerna äro nu uttryckligen riksens råd inga andra nämnas ; sakerna äro brott emot RF. och ständernas frihet>

den nya tidens motsvarighet till orden »kronans majestät> i den gamla lagen; olika synvinklar på samma sak, högförräderi. Vidare ser man att ständerna äfven nu undvika att direkt utöfva domsrätten; och der de använda något af sina egna utskott, så måste domstolen i följd af ständernas egen karakter få en viss byråkratisk färg. Men dermed upphöra också alla spår till likhet med storhetstidens lagstiftning. Tvärtom finner man Frihetstidens system i allt väsentligt vara bygdt på de principer i den gamla ständerdomen, som 1634 års RF. öfvergaf, men som 1680 års precedensfall upplifvade och gaf en ny riktning; Frihetstiden har blott fullföljt denna riktning till dess yttersta konseqvenser.

Så finna vi nu ständerna i full besittning af initiativets rätt, och i ensambesittning häraf försåvidt som dess förutsättning är ständernas egen kontroll 1). Den delaktighet i regeringens initiativ, som spårades redan 1664 och trädde skarpt fram 1675 och 1680, har således nu arbetat sig fram till ett ständernas monopol och eliminerat bort regeringens gamla rätt. Men detta ständerinitiativ att åtala står nu som ett korollarium af en regelbunden kontroll vid hvarje riksdag på rådets handlingssätt en efterträdare till 1634 års oblandadt administrativa kontroll, med direkt motsvarighet endast i 1693 års testamentes bestämmelser om förmyndares redovisning. Hvad slutligen angår sjelfva domstolen, så bildas den i ett visst angifvet fall af ständernas ordinarie Sekreta utskott, d. v.s., enl. RO. art. 14, adel, prester och borgare, det förstnämda ståndet dubbelt starkare representeradt än de senare; men eljest af någon annan ordinarie deputation, der äfven bönder äro med

adeln fortfarande med dubbel medlemsstyrka -, eller slutligen af en extraordinarie ständerkommission, hvars sammansättning helt och hållet hvilar på ständernas behag. I alla dessa domstolsformer återfinnas samma tre principer: utnämning för tillfället, genomgående politisk karakter och absolut beroende af ständerna. Här afspeglar sig klarast motsatsen mot 1634 års system och på samma gång sammanhanget med 1680 års praxis. Den första principen tillhörde redan den gamla ständerdomen, den andra prejudicerades 1680, och den tredje är liksom initiativet blott en direkt fort

sättning på den väg som då öppnades.

Frihetstidens riksrättssystem saknar således äfven i detaljer ingalunda förutsättningar i äldre praxis; med sin politiska färg och sin frihet från lagens noggranna reglering fotar det i den gamla ständerdomen likasåväl som 1634 års system det har ensidigt utbildat en af dess sidor, medan 1634 års män utbildade en annan. Men visserligen står denna ansvarighetsapparat tillika som en naturlig konsequens af en helt ny statstanke. Den är icke längre någon undantagssak, den är blott en tillämpning af detta ständernas envälde som genomgår Frihetstidens statsskick som fullt medveten och konseqvent genomförd princip. Sålunda är ständerinitiativet här ingen egenhet, utan blott ett fall af den allmänna regel att på riksdagarne företages >>alt det, som Ständerne af sig sielfwa finna Riksens allmänna tilstånd och wälfärd angå» (RO. art. 13). På samma sätt är kontrollen allenast en konseqvens af det i samma art. 13 skrifna prerogativ, som omfattar äfven finans-, försvars- och justitieverket i lägre instanser samt kollegiers, konsistoriers och t. o. m. hofrätters verksamhet 1). Och sjelfva riksdagens dom är icke längre af extra ordinarie natur; den ofta upprepade artikel, som gör ständerna till forum för rådet, innehåller en allmän hemul för ständernas verksamhet som domstol, »uti sådana mål, som ei stå annorstädes at rättas»; skillnaden är sålunda allena den, att ständerna gent emot rådet och i högförräderibrott verka som forum privilegiatum, i andra fall som högsta revision.

de

Om således Frihetstiden i fråga om rådets ansvarighet verkligen gjort allvar af den uttalade afsigten att bygga på gammal grund, så har det endast varit derför att denna grund passade så väl som piedestal åt den nye folksuveränen mokraten på ytan, byråkraten i hjertat, till skillnad från den jorddrotts-aristokratiske folksuveränen under Medeltiden. I stället för det koordinationsförhållande mellan konung, råd och ständer som känntecknade idealet, Gustaf Adolfs statsskick, har man åter hamnat i ett subordinationens system liksom under den förhatliga »suveränitetens» tid, endast med omflyttning af tyngdpunkten; metoden är alldeles den samma som 1680, man flyttade längst ned den af de tre makterna hvars öfvergrepp man senast smakat, och fick således i stället för serien konung-ständer-råd den nya subordinationsserien

ständer-råd-konung.

Men härmed faller också ljuset fullt och klart öfver naturen af den ministeransvarighet som Frihetstiden utbildade. Formligt och omedelbart har rådet ständernas förtroende att tacka för sina säten; vore det sedan oansvarigt, så kunde det ju likafullt i känslan häraf uppträda med en viss sjelfständighet, derför ansvarar det i regelbunden kontrolls form, och icke blott för sina rådslags laglighet utan äfven för iakttagande af rikets väl; vore nu en oberoende domstol forum, då kunde ju lagen ändock till sist besegra ständernas önskan derfor blifver äfven domstolen ett direkt uttryck af denna principalens vilja, som således åt alla håll begränsar, leder och bevakar sina fullmäktiges åtgöranden 1). I detta förhållande